Linda

Det är dags att gå vidare i livet, ni hittar mig här!

Apropå det här med att vara barn. Jag hade under november månad så sakteliga börjat vänja mig vid tanken att jag skulle ha min första chokladkalenderfria decembermånad under mitt 23-åriga liv. Det var nästan så jag var lite stolt över mig själv. Men tji fick jag då jag fick en avi från ICA som meddelade att det fanns ett paket att hämta där från Ma o Pa Nyström. Tror ni inte jag har världens bästa föräldrar som postar mig en chokladkalender. Blev så glad att jag var tvungen att fotografera.

Ja mina vänner. Igår ändrade jag folkbokföringsadress/län/kommun/stad och adressändrade. Från och med 19 december tillhör jag Göteborg igen. I alla fall på pappret. Det känns som ett ganska stort misslyckande att skriva sig hos mamma och pappa igen, 23 år gammal. Fast det är ju också bara på pappret. I verkligheten ska jag ju långt, långt bort. Och i sommar hittar jag förmodligen en lägenhet som kan inhysa mig och Louise (min vapendragare i vått och torrt, annars känd som min nalle).

Det är intressant det där. När man var liten, yngre, barn, vad man vill kalla det, då var 23 år jättegammalt. Då skulle man vara vuxen, ha pojkvän, jobb och a, vara vuxen helt enkelt. Nu är jag 23, fortfarande ett barn, ganska så singel och flyttar hem igen. Nu insåg att det jag skrev lät lite deppigt, men så är inte fallet. Min poäng här är ju att jag bara är 23 år, bara barnet och just därför skickade jag precis in ansökan om utbytesstudier. Och inte bara för en termin, utan för ett år. Med lite flyt betyder det att jag kommer befinna mig i Sverige max tre månader nästa år. Vilket innebär att jag inte kommer behöva bli vuxen på länge, länge. Tänk om jag kunde berättat det för Linda 10 år, hon hade ju iofs tyckt att "vuxna" Linda var knäpp. Så det var ju tur att jag slapp det. Nu åter till photoshopandet jag pysslar med i vår nuvarande kurs, jag bara älskar det faktum att mitt plugg nu innebär lek med bilder och inte 600-sidiga böcker om teorier.

I torsdags hittade jag lite nya dokumentärer på svtplay, blir alltid lika lycklig när det händer. I detta fall var det två nya avsnitt av Världens händelser och kväll som det var valde jag bort Folkmordet i Rwanda. Vet av gammal erfarenhet att jag drömmer alldeles för mycket mardrömmar då. Vad jag dock inte tänkte på var att den andra dokumentären Julbombningarna 1972 (Vietnamkriget) kunde ge samma symptom. Men det gjorde den. Dokumentären var oerhört intressant och jag sög in informationen, vilket ledde till att jag på natten drömde att det var krig och min familj och jag var på flykt. Att Jimmie Åkesson sen dök upp på Nyhetsmorgon gjorde ju inte det hela bättre, Men men, från en äcklig politiker till en hedersvärd man som satt sina spår i världen, Olof Palme.

Jag hade nog aldrig tänkt så mycket på Olof Palme innan jag kom till Sydafrika. När man berättade att man var svensk där var det inte anknytningar till IKEA och ABBA som gjordes. Alla nämnde istället Olof Palme. Vilket ju iofs inte är så konstigt eftersom han och hans regering arbetade aktivt mot Apartheidregimen något jag inte riktigt hade koll på innan jag åkte dit. Att han dessutom arbetade så aktivt mot kriget i Vietnam gör han bara ännu större i mina ögon. I dokumentären jag såg fick man se bitar ur ett tal då han säger såhär:

Igår kollade jag min skolmail, mest av en slump eftersom jag aldrig kollar den, och såg ett relativt nytt mail. I mailet stod att jag erhållit ytterligare ett stipendium. Hur mycket tur har jag inte? Jag har den här hösten sökt med ljus och lykta efter passande stipendium, men bara hittat ett jag kunnat söka, förutom MFS-stipendiet då förstås. Och jag fick det! Jag har ett sånt flyt nu, rolig kurs i skolan, världens bästa vänner, lite drygt en månad till Indien, det är första advent på söndag och jag har äntligen insett att det inte är någon idé att stressa ihjäl mig för nästa höst.

På något konstigt vis är det dock som att jag inte tycker att jag förtjänar att vara såhär galet nöjd. Eller jo, klart jag förtjänar det, men jag väntar ju bara på första bakslaget. Berättade alla glada nyheter för mamma igår och fortsatte med att jag förmodligen kommer bli påkörd av en bil, få nageltrång och bli skallig, bara för att kompensera lyckan med olycka liksom. Men som alla visa mödrar kontrade hon skickligt och skällde lite på mig. Hon hade nämligen pratat med min bror lite tidigare som klarat intagningsproven till hans utbildning plus att han fått lägenhet och han hade sagt precis samma sak, att han kommer bli påkörd (Hur sjukt är inte det då?) eller något liknande. Därför är jag nu bara galet nöjd med livet och skulle jag, mot all förmodan, bli påkörd dör jag jävligt glad, och dessutom lite rikare.

I förra veckan surfade jag omkring lite och fick syn på Benettons senaste reklamkampanj, Unhate. I kampanjen pussas olika män vilka alla sitter på oerhört mycket makt. Bland annat ses påven pussa en imam, något som inte verkar poppis i Vatikanen. Vad jag tycker om kampanjen? Jag älskar den, önskar innerligt att jag hade varit med o skapat den. Men icke sa nicke, dock vill jag gärna hjälpa till o sprida vidare den.

Idag kommer en av mina absolutaste bästa vänner till Växjö, nämligen min namne Linda. Vi lärde känna varandra på gymnasiet och jag måste dela med mig av en anekdot därifrån:

(Varning för skryt)
I onsdags fick vi ett glädjebesked som ingen av oss hade förväntat oss. Drömscenariot came true! Jag, Amanda och Sofie fick varsitt MFS-stipendie. Ett MFS-stipendie delas ut av SIDA och ska användas för att " under minst åtta veckor studera frågor som har betydelse för utvecklingsländernas ekonomiska, sociala, politiska eller kunskapsmässiga utveckling". Jag är så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Botswana är på riktigt och vi kommer ha råd att göra de efterforskningar vi vill. Att vi tre fick det var extra bra eftersom stämningen hade blivit lite obekväm om en fick det och inte de andra. Det är iaf min största prestation hittills och jag är stolt. Grattis till oss!

Igår släppte mina päron mig på stationen lite för tidigt, de skulle iväg på kalajs, så jag spenderade en halvtimma med att välja tidning till tågresan. Det slutade ändå med att jag tog det nya numret av Omvärlden, vem försöker jag lura liksom?

När jag sedan lyckats kånka ut min packning från Pressbyrån, krockar jag nästan med en man som står och säljer Faktum. Förbannar mig själv för att jag inte har en femtiolapp löst så jag kan köpa en tidning. För de som inte vet är Faktum en tidning som säljs av hemlösa och halva inkomsten för tidningen går direkt till försäljaren. Han tittar iaf glatt upp på mig och säger; Du var en söt tjej. Jag mumlade väl fram ett tack och ett leende och fortsatte och gå. Då säger han efter mig att han faktiskt menade det. Jag satt sedan och tänkte på detta möte mer eller mindre under hela tågresan och insåg att han gjorde min dag. Det är sällan man bryr sig om vad exempelvis en hemlös, a-lagare eller liknande säger, men han påverkade mig och gav mig en tankeställare. Han vet nog inte om det, men han gjorde min dag. Och jag köpte inte en Faktum, vilket lämnar mig med ett ganska så dåligt samvete.

Så tack främmande man som faktiskt visar på att man borde vara bättre på att ge varandra komplimanger!

Eftersom jag älskar mitt Sverige så mycket ska jag visa det genom att åka till London på måndag. Det blir jag, lillebror nr 2, mami och papi som ska förära staden ett besök och det ska bli så mysigt. Vi ska dricka öl, shoppa, gå på camden market, besöka Madame Tussadaus och bara götta oss. Jag ska dessutom träffa min älskade London-vän Alex som jag lärde känna i Sydafrika. Henne har jag inte träffat sedan jag var i London sist, dagen innan jag flyttade till Växjö.
London sist, augusti 2009;

Jag älskar att resa och oftast längtar jag bara bort från Sverige. Bort från tråkiga, gråa, regniga lilla-lagom-landet Sverige. Men, jag har genom att  vara borta ett längre tag från Sverige lärt mig att uppskatta allt som detta lilla-lagom-land har att erbjuda. Och då syftar jag inte på midsommar, sill, snö på julen, kaviar, köttbullar och kanelbullar. Jag syftar på ett (ganska så ofta) fungerande skyddsnät, en (ganska så) hederlig poliskår, (en ganska så) fri sjukvård, en djupt rotad yttrandefrihet och möjligheten att få älska precis vem jag vill. Enligt lag till och med en häst, om jag kan bevisa att den gillar det lika mycket som jag (läs mer om folk med djurintresse här). Då har jag som student inte ens nämnt det ganska så stora bidraget jag får från farbror staten varje månad.

Varför kom jag och tänka på detta just nu kan man fråga sig? Det gjorde jag inte. Jag är minst en gång om dagen tacksam för att jag lever i ett demokratiskt samhälle och för att jag vuxit upp med båda mina föräldrar i ett trygg förort. Jag vet att det finns människor i Sverige som lever i fattigdom och misär, det är jag mycket väl medveten om, men just nu är jag så galet trött på människor som klagar på den svenska poliskåren, den svenska regeringen, den svenska sjukvården och de svenska lönerna. Det är klart det finns rötägg inom alla dessa instanser, det är klart det begås misstag i den svenska vården och det är klart folk vill ha högre löner, men va fan, öppna ögonen och se hur bra lilla-landet-lagom är! Det är ju till och med så bra att Robert Pattinson har bestämt sig för att förära landet ett besök idag.

Vackra svenska skärgård


Vackra näst-största-staden


Vackra svenska höst


Vackra svenska tant!


Åh du vackra Rob Pat docka

Igår hade jag en redigt go söndag. Förmiddagen spenderades i bibblan med Amanda där vi skrev klart vår stipendieansökan. Sedan gick vi på en mindre lyckad loppis, men vad gör väl det när jag därefter fick gå på ett riktigt roligt zumbapass. Kvällen därefter var i högklass. Potatismos och fiskpinnar till middag (nej jag är faktiskt inte ironisk, det är så gött!) och därefter tittade vi på Dagbok från en motorcykel och käkade noggerglass med varma hallon! Nu är det måndag, och jag är redo att kötta den här veckan! Wish me luck!

Imorse sprang jag på min granne när jag var påväg ut. Hon bor i ettan bredvid oss och henne ser vi nästan aldrig skymten av. För att vara lite dömande såg hon ut att vara lite av en ensamvarg. I alla fall, jag började prata med henne om den mögelstank man möts av när man kommer in i svalen, om hon tyckte att vi skulle ringa hyresbostäder eller om hon hade ngt annat förslag. Hon tittar på mig tyst och pekar sedan på min lägenhetsdörr och säger

- Jag tror inte det är mögel. Jag tror det är han som bor där inne, han ställer alltid ut sopor så det luktar jätteäckligt,

Stämningen oss emellan gick från att vara lite awkward till att bli oerhört stel. Jag skrattar bort det o säger att jag bor där och om soporna luktar ska vi självklart inte ställa dom i korridoren den där timmen som vi kanske låter dom stå där. Sen sa jag att hon skulle ha det så bra och sprang. Jobbigt läge!