Linda

I förra veckan surfade jag omkring lite och fick syn på Benettons senaste reklamkampanj, Unhate. I kampanjen pussas olika män vilka alla sitter på oerhört mycket makt. Bland annat ses påven pussa en imam, något som inte verkar poppis i Vatikanen. Vad jag tycker om kampanjen? Jag älskar den, önskar innerligt att jag hade varit med o skapat den. Men icke sa nicke, dock vill jag gärna hjälpa till o sprida vidare den.

Jag älskar att resa och oftast längtar jag bara bort från Sverige. Bort från tråkiga, gråa, regniga lilla-lagom-landet Sverige. Men, jag har genom att  vara borta ett längre tag från Sverige lärt mig att uppskatta allt som detta lilla-lagom-land har att erbjuda. Och då syftar jag inte på midsommar, sill, snö på julen, kaviar, köttbullar och kanelbullar. Jag syftar på ett (ganska så ofta) fungerande skyddsnät, en (ganska så) hederlig poliskår, (en ganska så) fri sjukvård, en djupt rotad yttrandefrihet och möjligheten att få älska precis vem jag vill. Enligt lag till och med en häst, om jag kan bevisa att den gillar det lika mycket som jag (läs mer om folk med djurintresse här). Då har jag som student inte ens nämnt det ganska så stora bidraget jag får från farbror staten varje månad.

Varför kom jag och tänka på detta just nu kan man fråga sig? Det gjorde jag inte. Jag är minst en gång om dagen tacksam för att jag lever i ett demokratiskt samhälle och för att jag vuxit upp med båda mina föräldrar i ett trygg förort. Jag vet att det finns människor i Sverige som lever i fattigdom och misär, det är jag mycket väl medveten om, men just nu är jag så galet trött på människor som klagar på den svenska poliskåren, den svenska regeringen, den svenska sjukvården och de svenska lönerna. Det är klart det finns rötägg inom alla dessa instanser, det är klart det begås misstag i den svenska vården och det är klart folk vill ha högre löner, men va fan, öppna ögonen och se hur bra lilla-landet-lagom är! Det är ju till och med så bra att Robert Pattinson har bestämt sig för att förära landet ett besök idag.

Vackra svenska skärgård


Vackra näst-största-staden


Vackra svenska höst


Vackra svenska tant!


Åh du vackra Rob Pat docka

Det är så mycket under helgen som jag har tänkt att jag vill skriva av mig om. Carl Bildt och hans iblandning i Lundin Oils, att världen inte är så svart-vit som folk vill tro i fallet med de fängslade journalisterna, att en mycket beundransvärd kvinna har gått bort, att Juholt kanske inte var medveten om att han gjorde fel med bidraget och att Embrace inte var den utställningen man förväntade sig (reklamen är mer spacead än utställningen) Men det går inte. Har jag fått skrivkramp eller vad händer med mig? Det tar bara stopp. Jag lyckas inte ens producera text till en del i hemtentan som heter 'Massmedier och Interkulturell Kommunikation'. Que voy a hacer?

I lördags såg jag en film (igen??) som heter the Bang bang club. Ovetande om vad vi gav oss in på satte jag, mamma och pappa på filmen som höll oss fast i soffan under den timme och dryga 43 minuter som den höll på. Den skildrar arbetet för fyra fotografer, eller krigsfotografer kanske man ska kalla dem, under apartheiderans slut. Två av dom, Greg Marinovich och Kevin Carter har fått pulitzerpriser för sina fotografier, dock tog den sistnämnda livet av sig strax efter han fått det på grund av droger och allt de hemska han fått se genom linsen.

Nu har jag suttit i dryga halvtimmen och googlat på dessa människor och jag blir allt mer imponerad av deras bilder. Jag hittade till och med Greg Marinovich hemsida som jag suttit och kollat runt på. Här kommer bilden som Kevin Carter vann pris för, visst har man sett den förut? Inte utan att det gör lite ont i hjärtat.

Såg en oerhört gripande dokumentär igår på föreläsningen, Born Into Brothels heter den och handlar om barn till prostituerade i Red lights district i Calcutta. Dokumentären skildrar barnens vardag med en mamma som säljer sex, frånvarande eller knarkande pappor och småsyskon som skall tas om hand. Vad som håller många av barnen över ytan är fotograferingen de utövar tillsammans med en kvinna som jag tror är amerikanska. Mycket sevärd och jag varvade tårar med rysningar och är oerhört glad att jag får se sånt på föreläsningstid!

Det första jag såg när jag öppnade DN imorse var nyheten om mordet på den öppet homosexuella David Kato i Uganda. Han blev mördad på grund av att han kämpade för rätten att älska vem han vill utan att andra människor ska ha något att säga om det. Han kämpade för rätten att accepteras av politiker och befolkning i ett land där man som gay buras in med folk som begår riktiga brott. En tidning i Uganda publicerade för ett par månader sedan namn och bilder på honom och andra öppet homosexuella i landet, nu är han mördad.

Hur kan man mörda en annan människa på grund av vem han eller hon väljer att älska, vare sig det är en man eller kvinna? Att man kan drivas av så mycket hat att man tar en annan människas liv? Det är dock bra att det uppmärksammas i media, där politiker runt om i världen fördömer mordet och hetsen mot hbt-personer i landet. Den stora frågan är dock om något kommer att göras? Jag tror tyvärr inte det.