Linda

Såg en oerhört gripande dokumentär igår på föreläsningen, Born Into Brothels heter den och handlar om barn till prostituerade i Red lights district i Calcutta. Dokumentären skildrar barnens vardag med en mamma som säljer sex, frånvarande eller knarkande pappor och småsyskon som skall tas om hand. Vad som håller många av barnen över ytan är fotograferingen de utövar tillsammans med en kvinna som jag tror är amerikanska. Mycket sevärd och jag varvade tårar med rysningar och är oerhört glad att jag får se sånt på föreläsningstid!

Ja mina vänner. Vi vaccinerade oss som sagt igår. Började första omgången med en härlig dos polio och tyfoid. Inga av sprutorna skulle göra ont efter och det gick alldeles utmärkt o träna efter sa den snälla sjuksköterskan (hon var faktiskt snäll den här gången). Men my ass säger jag. Vi hade så ont i våra armar när det hade gått en dryg timme, och gå på Step up utan att använda armarna var ett konststycke i sig. Ville bara uppmärksamma er alla på att vi har ont.
Puss!

Idag ska vi göra vad man måste göra inför varje resa. Ta de där rackarns sprutorna, och införskaffa snusket dukoral. Alltid lika spännande att vänta på domen; idag lilla Linda, ska du bara få ta 218 sprutor säger den alltid lika trevliga sköterskan innan hon sticker in sprutan i min stackars arm och rör runt. Nej, så illa är det inte, det är värre när också lika trevliga receptionisten säger - Det blir 2 345 800 kronor och ler som att jag köpt den där efterlängtade tröjan från Top Shop och mer än gärna vill betala. Kan man köra en springnota på en vaccinationsklinik?

Det är söndagsmorgon, jag vaknade 08:35 och tittade mailen, jag har vunnit traderauktionen. Yes. Jag går ut i köket, dricker kaffe, läser DN, kollar nyhetsmorgon och myser med sambon. Är det de som kallas livskvalitet? Jag tror det.
Myser ner mig i sängen igen. Läser lite artiklar om HIV/AIDS-situationen i Botswana. Tänker på farmor. Oroar mig lite för C-uppsatsen. Lyssnar på Melissa Horn. Inser att jag betalade en flygbiljett till Indien igår. Planerar i min avskedsfest i huvudet. Vem har sagt att min söndag är oeffektiv?

Ps. Jag har klippt lugg.

Detta är då så sant som det är sagt. Hur mycket man än vill att saker och ting ska gå smidigt, snabbt och lätt så är man oftast värd det mer om man får kämpa lite, och det är vad jag och mina klassisar gör just nu. Vi kämpar och sliter håret av oss, för att vi ska nå vårat mål. Indien, och även för min Candys del, Botswana.

Det är de äventyren som jag går min utbildning för, och det är det som peppat mig genom hela min universitetstid, möjligheten att få kunna syssla med det jag vill när jag är klar. Möjligheten som för mig är att få se världen, upptäcka nya kulturer och kanske till och med få bidra med något litet. Klyschan "en kan inte göra allt, men alla kan göra något" skulle väl då kanske passa in här? Om folk runt omkring mig vill se det som att jag ska åka på semester i ett halvår, sola, bada och kolla på afrikanska barn, kan de ta sig någonstans. Jag har kämpat dessa åren för att jag ska få åka iväg och jobba. Jag ska byta ut vardagen i Växjö mot vardag i Indien. Men vi ska fortsätta och gå i skolan, vi ska fältarbeta och vi ska ha det kul. För jag pluggar inte för de fyra veckorna om året när jag ska ha semester, jag pluggar för att min vardag ska vara spännande året runt. Jag pluggar inte för att jag tycker utvecklingsteorier är det mest upphetsande som finns, utan för att jag tror att en mix av dessa plus lite god vilja kanske kan göra skillnad för någon (eller kanske mest för mig själv?)

Puss o kram från mig, nu ska jag på zuuuummmba

Plugga hela dagen varje da´. Sitter på bibblan nu och pysslar lite med en uppgift i Interkulturell kommunikation. Därefter ska jag hugga tag i en bokrecension av boken Social marketing. Spännande va?

Tanken slog mig igår, vi ska faktiskt till Indien. Jag ska åka med världens bästa klass till Indien i fem veckor. Det har legat så långt fram i tiden att det bara varit där, men nu ska vi vaccinera oss nästa vecka och beställa biljetter. Its for real och jag är galet exalterad. Dock hopar sig frågorna; Får man klappa en helig ko? Får man äta kor? Hur många dagar klarar vi oss från magsjuka? Vad får man lov att klä sig i? Hur ska jag åka? När ska jag åka? Från var ska jag åka? Osv. Detta i sin tur ger en två miljoner andra frågor och stör nattsömnen lite ibland. Men vad gör väl det? För vi ska till Indien, jag, Sofie, Amanda, Tompelicious, Viktor, Malin, Matilda, Sofie, Thea, Karin, Mir, Tessan och Dominique! Woop Woop

Detta är en speciell dag för två av mina absoluta favoriter fyller år idag,

Johanna fyller 23 år (vi på Peace&Love) då var ingen av oss 23 (o du ljuva 22);



Min andra favorit som "fyller" år är Gutte! Det är deras självständighetsdag o här kommer utsikten från vulkanen Paccaya!

När vi reste omkring i Sydamerika blev det väldigt många bussresor. Jag tror vi åkte typ 24-timmarsresor i snitt var tredje dag. I och med all denna busstid slukade vi böcker och Johanna hade med sig några böcker hon hade blivit rekommenderad och en av dessa var En sorts kärlek skriven av holländaren Ray Kluun.

5 september 2011. Mamis o papis nittonåriga bröllopsdag. Helt sjukt att man kan välja en person sådär och stanna med den även om man tröttnar så mycket på varandra att man kan spy. Iaf, jag är impad.

Det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva att jag är stressad. Bara så att ni vet. Kanske ska lägga ner lite tid på att formulera en "att-göra" lista. Så länge kan ni passa på att känna.

Fick höra av Sanna i somras att jag är en vilsen själ och igår gav Sofie mig råd från Lejonkungen två om att det där med att falla är halva nöjet. Att jag är en vilsen själ kan jag delvis hålla med om eftersom jag i princip aldrig är nöjd och oftast tänker att gräset är grönare på andra sidan. Är jag i Växjö vill jag vara i Gbg och vice versa. Det där med att falla är dock en helt annan sak. Tillåter man sig själv att falla skadar man ju sig. Om inte nu så senare. Om det inte blir ytliga sår så blir det en inre blödning. Eller?

Detta kan ju te sig märkligt då jag vill se mig själv som en äventyrlig person som inte är rädd för utmaningar. Jag gillar utmaningar men inte det där med att falla. Jag hoppade ju bungy-jump en gång. Det var en utmaning för mig eftersom jag både föll och gjorde det från en galet hög höjd (för er som inte visste det är höga höjder inte min favvosysselsättning). Men en mycket stor skillnad var att jag hade en säkerhetslina väl fastsatt i mina ben. Det har jag inte nu, just därför tänker jag inte falla. Inte ens om jag blir lovad att landa i Upendi.