Linda

Det är dags att gå vidare i livet, ni hittar mig här!

Ja mina vänner. Igår ändrade jag folkbokföringsadress/län/kommun/stad och adressändrade. Från och med 19 december tillhör jag Göteborg igen. I alla fall på pappret. Det känns som ett ganska stort misslyckande att skriva sig hos mamma och pappa igen, 23 år gammal. Fast det är ju också bara på pappret. I verkligheten ska jag ju långt, långt bort. Och i sommar hittar jag förmodligen en lägenhet som kan inhysa mig och Louise (min vapendragare i vått och torrt, annars känd som min nalle).

Det är intressant det där. När man var liten, yngre, barn, vad man vill kalla det, då var 23 år jättegammalt. Då skulle man vara vuxen, ha pojkvän, jobb och a, vara vuxen helt enkelt. Nu är jag 23, fortfarande ett barn, ganska så singel och flyttar hem igen. Nu insåg att det jag skrev lät lite deppigt, men så är inte fallet. Min poäng här är ju att jag bara är 23 år, bara barnet och just därför skickade jag precis in ansökan om utbytesstudier. Och inte bara för en termin, utan för ett år. Med lite flyt betyder det att jag kommer befinna mig i Sverige max tre månader nästa år. Vilket innebär att jag inte kommer behöva bli vuxen på länge, länge. Tänk om jag kunde berättat det för Linda 10 år, hon hade ju iofs tyckt att "vuxna" Linda var knäpp. Så det var ju tur att jag slapp det. Nu åter till photoshopandet jag pysslar med i vår nuvarande kurs, jag bara älskar det faktum att mitt plugg nu innebär lek med bilder och inte 600-sidiga böcker om teorier.

I torsdags hittade jag lite nya dokumentärer på svtplay, blir alltid lika lycklig när det händer. I detta fall var det två nya avsnitt av Världens händelser och kväll som det var valde jag bort Folkmordet i Rwanda. Vet av gammal erfarenhet att jag drömmer alldeles för mycket mardrömmar då. Vad jag dock inte tänkte på var att den andra dokumentären Julbombningarna 1972 (Vietnamkriget) kunde ge samma symptom. Men det gjorde den. Dokumentären var oerhört intressant och jag sög in informationen, vilket ledde till att jag på natten drömde att det var krig och min familj och jag var på flykt. Att Jimmie Åkesson sen dök upp på Nyhetsmorgon gjorde ju inte det hela bättre, Men men, från en äcklig politiker till en hedersvärd man som satt sina spår i världen, Olof Palme.

Jag hade nog aldrig tänkt så mycket på Olof Palme innan jag kom till Sydafrika. När man berättade att man var svensk där var det inte anknytningar till IKEA och ABBA som gjordes. Alla nämnde istället Olof Palme. Vilket ju iofs inte är så konstigt eftersom han och hans regering arbetade aktivt mot Apartheidregimen något jag inte riktigt hade koll på innan jag åkte dit. Att han dessutom arbetade så aktivt mot kriget i Vietnam gör han bara ännu större i mina ögon. I dokumentären jag såg fick man se bitar ur ett tal då han säger såhär:

Idag kommer en av mina absolutaste bästa vänner till Växjö, nämligen min namne Linda. Vi lärde känna varandra på gymnasiet och jag måste dela med mig av en anekdot därifrån:

(Varning för skryt)
I onsdags fick vi ett glädjebesked som ingen av oss hade förväntat oss. Drömscenariot came true! Jag, Amanda och Sofie fick varsitt MFS-stipendie. Ett MFS-stipendie delas ut av SIDA och ska användas för att " under minst åtta veckor studera frågor som har betydelse för utvecklingsländernas ekonomiska, sociala, politiska eller kunskapsmässiga utveckling". Jag är så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Botswana är på riktigt och vi kommer ha råd att göra de efterforskningar vi vill. Att vi tre fick det var extra bra eftersom stämningen hade blivit lite obekväm om en fick det och inte de andra. Det är iaf min största prestation hittills och jag är stolt. Grattis till oss!

Igår släppte mina päron mig på stationen lite för tidigt, de skulle iväg på kalajs, så jag spenderade en halvtimma med att välja tidning till tågresan. Det slutade ändå med att jag tog det nya numret av Omvärlden, vem försöker jag lura liksom?

När jag sedan lyckats kånka ut min packning från Pressbyrån, krockar jag nästan med en man som står och säljer Faktum. Förbannar mig själv för att jag inte har en femtiolapp löst så jag kan köpa en tidning. För de som inte vet är Faktum en tidning som säljs av hemlösa och halva inkomsten för tidningen går direkt till försäljaren. Han tittar iaf glatt upp på mig och säger; Du var en söt tjej. Jag mumlade väl fram ett tack och ett leende och fortsatte och gå. Då säger han efter mig att han faktiskt menade det. Jag satt sedan och tänkte på detta möte mer eller mindre under hela tågresan och insåg att han gjorde min dag. Det är sällan man bryr sig om vad exempelvis en hemlös, a-lagare eller liknande säger, men han påverkade mig och gav mig en tankeställare. Han vet nog inte om det, men han gjorde min dag. Och jag köpte inte en Faktum, vilket lämnar mig med ett ganska så dåligt samvete.

Så tack främmande man som faktiskt visar på att man borde vara bättre på att ge varandra komplimanger!

Eftersom jag älskar mitt Sverige så mycket ska jag visa det genom att åka till London på måndag. Det blir jag, lillebror nr 2, mami och papi som ska förära staden ett besök och det ska bli så mysigt. Vi ska dricka öl, shoppa, gå på camden market, besöka Madame Tussadaus och bara götta oss. Jag ska dessutom träffa min älskade London-vän Alex som jag lärde känna i Sydafrika. Henne har jag inte träffat sedan jag var i London sist, dagen innan jag flyttade till Växjö.
London sist, augusti 2009;

Igår hade jag en redigt go söndag. Förmiddagen spenderades i bibblan med Amanda där vi skrev klart vår stipendieansökan. Sedan gick vi på en mindre lyckad loppis, men vad gör väl det när jag därefter fick gå på ett riktigt roligt zumbapass. Kvällen därefter var i högklass. Potatismos och fiskpinnar till middag (nej jag är faktiskt inte ironisk, det är så gött!) och därefter tittade vi på Dagbok från en motorcykel och käkade noggerglass med varma hallon! Nu är det måndag, och jag är redo att kötta den här veckan! Wish me luck!

Imorse sprang jag på min granne när jag var påväg ut. Hon bor i ettan bredvid oss och henne ser vi nästan aldrig skymten av. För att vara lite dömande såg hon ut att vara lite av en ensamvarg. I alla fall, jag började prata med henne om den mögelstank man möts av när man kommer in i svalen, om hon tyckte att vi skulle ringa hyresbostäder eller om hon hade ngt annat förslag. Hon tittar på mig tyst och pekar sedan på min lägenhetsdörr och säger

- Jag tror inte det är mögel. Jag tror det är han som bor där inne, han ställer alltid ut sopor så det luktar jätteäckligt,

Stämningen oss emellan gick från att vara lite awkward till att bli oerhört stel. Jag skrattar bort det o säger att jag bor där och om soporna luktar ska vi självklart inte ställa dom i korridoren den där timmen som vi kanske låter dom stå där. Sen sa jag att hon skulle ha det så bra och sprang. Jobbigt läge!

Idag är det lördag. Jag vaknade klockan sju. Eller det tror jag iaf. Låg och tänkte i typ en timma på om vad jag ska göra efter min examen i vår. Utbytestermin? Praktik? Jobba och börja betala av de där rackarns lånen jag lever av nu? Stadga mig d.v.s skaffa lägenhet och en fast tillvaro? Efter denna existentiella kris på typ en timma trodde jag klockan var tio och det var dags för frulle. Tji fick jag, klockan var ju bara åtta. Så i en dryg timma var det jag och Mma Ramotswe. Ganska mysigt att börja lördagen i Botswana om ni frågar mig. Och denna lördagen känns ganska bra. För en gångs skull den här terminen känns inte plugget jättetungt och jag är inte jättestressad. Detta innebär att dagen blir najs. Jag, kombon och Stina ska promenixa in till stan, kanske fika, kanske sushi om jag har tur och dessutom kolla in utställningen Embrace. Helt okej lördag. Mitt soundtrack för helgen;

De flesta som känner mig väl vet att jag är en riktig blogg-nörd, följer massor varje dag. Så igår bestämde jag och Amanda att vi måste ha en reseblogg, som startar nu, eftersom det är tvåhundra olika förberedelser. Ni hittar den här och där kommer vi skriva om allt som rör våra första fyra månader nästa år. Jag är så peppad.

Annars då? Skypade precis med bästa Johanna en sväng. Hon lever livet i Amerikat där hon har en mjukglassmaskin och åker på vingårdar dagarna i ända. Behöver jag säga att jag är avundsjuk? Men jag ska ju faktiskt hem till gbg nu i helgen, mysa med alla mina favoriter och gå på dop för sötaste lilla Jonathan. Vem är avundsjuk nu?

I söndags diskuterade vi det här med att bli kränkt. Folk blir kränkta till höger och vänster för minsta möjliga anledning och sällan har de någon sorts relevans . Men nu, nu är jag kränkt och jag har dessutom en legitim anledning till varför. För att min inbjudning till detta evenemang kommit bort på posten. Inte ok!

I fredag hade vi överdagententa. Och jag tyckte att det var en rolig tenta. Eller a, rolig och rolig, men intressant och något som jag faktiskt förstod vad jag skulle ha för användning av i framtiden. Därefter tog vi helg. Vi har alltså varit lediga hela helgen och jag har inte ens tänkt på skolan. Fast nu ljög ja, vi pratar ju Indien och Botswana hela tiden. Men ändå.

Efter tentan i fredag körde vi After school på sivans där vi spelade spel och drack öl. Jag gillar verkligen mina klassisar. I lördags var det dags för roadtrip. Såhär kul hade vi;

Ja mina vänner. Vi vaccinerade oss som sagt igår. Började första omgången med en härlig dos polio och tyfoid. Inga av sprutorna skulle göra ont efter och det gick alldeles utmärkt o träna efter sa den snälla sjuksköterskan (hon var faktiskt snäll den här gången). Men my ass säger jag. Vi hade så ont i våra armar när det hade gått en dryg timme, och gå på Step up utan att använda armarna var ett konststycke i sig. Ville bara uppmärksamma er alla på att vi har ont.
Puss!

Idag ska vi göra vad man måste göra inför varje resa. Ta de där rackarns sprutorna, och införskaffa snusket dukoral. Alltid lika spännande att vänta på domen; idag lilla Linda, ska du bara få ta 218 sprutor säger den alltid lika trevliga sköterskan innan hon sticker in sprutan i min stackars arm och rör runt. Nej, så illa är det inte, det är värre när också lika trevliga receptionisten säger - Det blir 2 345 800 kronor och ler som att jag köpt den där efterlängtade tröjan från Top Shop och mer än gärna vill betala. Kan man köra en springnota på en vaccinationsklinik?

Det är söndagsmorgon, jag vaknade 08:35 och tittade mailen, jag har vunnit traderauktionen. Yes. Jag går ut i köket, dricker kaffe, läser DN, kollar nyhetsmorgon och myser med sambon. Är det de som kallas livskvalitet? Jag tror det.
Myser ner mig i sängen igen. Läser lite artiklar om HIV/AIDS-situationen i Botswana. Tänker på farmor. Oroar mig lite för C-uppsatsen. Lyssnar på Melissa Horn. Inser att jag betalade en flygbiljett till Indien igår. Planerar i min avskedsfest i huvudet. Vem har sagt att min söndag är oeffektiv?

Ps. Jag har klippt lugg.

Detta är då så sant som det är sagt. Hur mycket man än vill att saker och ting ska gå smidigt, snabbt och lätt så är man oftast värd det mer om man får kämpa lite, och det är vad jag och mina klassisar gör just nu. Vi kämpar och sliter håret av oss, för att vi ska nå vårat mål. Indien, och även för min Candys del, Botswana.

Det är de äventyren som jag går min utbildning för, och det är det som peppat mig genom hela min universitetstid, möjligheten att få kunna syssla med det jag vill när jag är klar. Möjligheten som för mig är att få se världen, upptäcka nya kulturer och kanske till och med få bidra med något litet. Klyschan "en kan inte göra allt, men alla kan göra något" skulle väl då kanske passa in här? Om folk runt omkring mig vill se det som att jag ska åka på semester i ett halvår, sola, bada och kolla på afrikanska barn, kan de ta sig någonstans. Jag har kämpat dessa åren för att jag ska få åka iväg och jobba. Jag ska byta ut vardagen i Växjö mot vardag i Indien. Men vi ska fortsätta och gå i skolan, vi ska fältarbeta och vi ska ha det kul. För jag pluggar inte för de fyra veckorna om året när jag ska ha semester, jag pluggar för att min vardag ska vara spännande året runt. Jag pluggar inte för att jag tycker utvecklingsteorier är det mest upphetsande som finns, utan för att jag tror att en mix av dessa plus lite god vilja kanske kan göra skillnad för någon (eller kanske mest för mig själv?)

Puss o kram från mig, nu ska jag på zuuuummmba