Linda

Denna maträtt, denna råa fisk, är min absoluta favoriträtt. Egentligen har man svårt att tänka sig att rå fisk, ris och sjögräs är gott. Men mixar man detta, slänger till lite soya, wasabi och ingefära så har man gjort mig glad i minst en vecka. Förra lördagen promenerade jag och Stina in till stan och självklart käkade vi sushi. Eftersom man bor i en liten stad är sushiutbudet inte så stort, så man får ta vad som serveras. Då trodde jag att det skulle dröja ända tills Sofies födelsedag innan jag skulle få sushi igen. Tji fick jag, då vi blev bjudna på hemmagjord sushi igår på födelsedagsförfesten. Jag var i himlen, gud så gott det var.

Ibland får man så sjuka cravings efter sushi och när vi var ute o reste i somras dök det på igen, så jag och Jullan käkade sushi tre dagar på raken i Amsterdam. Dock betalade vi typ 130 spänn för 8 eller 10 bitar. Men det var så sjukt värt det! I samma veva där gick Micky runt och tjötade om hans herring (sill) som vi skulle äta till lunch och vi hade höga förväntningar eftersom sill också är hur gott som helst, men så fel det kan bli. Vi fick en vanlig enkel sillfile, utan någon marinad eller sås eller något som helst tillbehör. Detta åt man sedan på något som såg ut som ett korvbröd. Måste jag nämna att Julse och Micky fick äta upp våra också?

Imorse, eller egentligen tjugo i elva, begav sig jag och min kära kompanjon Sofie iväg för att träna. Vi hade bokat in oss på Step up med vår favoritinstruktör och var ganska så peppade. När passet väl började berättade han att vi skulle köra ett basicpass som vi sedan skulle utveckla till dubbelstep. Det innebär att man sätter ihop två brädor och stepar spegelvänt mot varandra, på båda brädorna samtidigt, och detta mina vänner, var bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag är nu, typ fyra timmar efter, fortfarande hög på endorfiner. Nu blir det till att göra iordning sig för att gå på födelsedagskalas och sedan skaka rumpa på Sivans. Kanske ska föreslå till Sofie att vi ska steppa på dansgolvet?

Det första jag såg när jag öppnade DN imorse var nyheten om mordet på den öppet homosexuella David Kato i Uganda. Han blev mördad på grund av att han kämpade för rätten att älska vem han vill utan att andra människor ska ha något att säga om det. Han kämpade för rätten att accepteras av politiker och befolkning i ett land där man som gay buras in med folk som begår riktiga brott. En tidning i Uganda publicerade för ett par månader sedan namn och bilder på honom och andra öppet homosexuella i landet, nu är han mördad.

Hur kan man mörda en annan människa på grund av vem han eller hon väljer att älska, vare sig det är en man eller kvinna? Att man kan drivas av så mycket hat att man tar en annan människas liv? Det är dock bra att det uppmärksammas i media, där politiker runt om i världen fördömer mordet och hetsen mot hbt-personer i landet. Den stora frågan är dock om något kommer att göras? Jag tror tyvärr inte det.

Ibland har man sånt sjukt flyt. Just nu är jag längst upp på vågen som jag fångat och jag vill inte ramla ner, för Jesus vilken känsla det är här uppe.

Jag var på intervju för ett jobb för två veckor sedan. I tisdags fick jag reda på att jag är anställd. Missar dock utbildningen idag eftersom jag suttit i bibblan från tidig morgon med en ganska så intressant uppgift, men ska få all information imorgon så det kan ju inte bli annat än bra.

Var och hämtade mitt och Amandas arbete vi gjorde i förra kursen. Det var uppdelat i två delar, en del innan jul och en efter jul. Jag har nog aldrig blivit så glad som när jag såg att vi fått A på första delen och B på den andra. (Vi bedöms ju på en skala från A-E).

Så jag ger mig själv en klapp på axeln och hela jag är ett stort leende.

När jag var ute och reste träffade man folk med likadana intressen som en själv och jag blev stressad. För många av de likasinnade pratade om att utbilda sig och arbeta i samma bransch som mig och jag med mitt tunnelseende tänkte att jag inte skulle kunna få ett jobb. Men efter hand lär man sig att människor har olika intressen och olika mål med livet, vilket jag efter att ha varit stressad, bara är glad över.

Jag har, som jag tidigare nämnt, möjligheten att plugga mitt intresse och tycker det är synd att inte alla kan få denna möjlighet. Som att någon som är intresserad av natur får plugga djurarter, någon som är fotointresserad får plugga foto och någon som gillar att baka får läsa till bagare.

Sedan jag flyttade till Växjö har jag träffat mer människor, än någonsin innan, som rakt ut sagt till mig att de inte bryr sig om mitt intresse över huvudtaget och tycker att det låter sjukt ointressant. Detta har ofta hänt efter att jag lyssnat på långa utläggningar om folks söta hund, nya kamera, senaste studieresa eller en förklaring om vad den senaste 7,5 poängskursen handlar om. För mig är det ren hyfs och oftast nyfikenhet som gör att jag vill lyssna på folks intressen och vad som driver dom att gå en agility-kurs eller vara ute och campa i vildmarken i en vecka. Men vill jag prata om vad som sker i låt oss säga (Tänkte skriva Tunisien, men alla vet ju vad som sker där eftersom sistaminuten-resan för 2999:- blev inställd) Burma, får jag höra en suck och frågan hur jag ska rädda världen. För vem bryr sig liksom?

Folk behöver inte bry sig om mitt intresse som jag döpt till världen, och detta är något jag fullt ut förstår. Men, kom inte och klaga när kladdkakan plötsligt blev dyr att baka (kakaopriset skjuter i höjden p.g.a situationen i Elfenbenskusten) charterresan blev inställd (folk kämpar för deras yttrandefrihet) eller när favoritögonskuggan slutat säljas (på grund av gift och barnarbete) och säg att du inte bryr dig alls. För man blir påverkad av det mesta som sker, även om du hoppas över Världen-delen i tidningen.

Nu har jag inte tid att skriva mer, jag har ju några ungar i Afrika att rädda.

Lyssnar ganska ofta på On my way med Phil Collins på Spotify bara för att jag älskar Björnbröder. Har nu tagit en liten pluggpaus och tittar på "musikvideor" från filmen. Så mysiga och så bra :D






Vaknade, dock efter en natt med lite sömn, med en glad sprudlande energi inom mig. Den har vart borta länge, men det känns som gamla Linda är på rätt spår igen. Jag är glad, både inombords och utanpå, det är måndag och nu kan inget stoppa mig. Nu ska de här teorierna tyglas, möte med Kusin på Tuvfans avklaras, en föreläsning och sedan två träningspass för att sedan avsluta måndagen med kombomys. I am back on track!

Ligger i min säng. Pluggar. Borde inte göra det. Lazy sundays ska innehålla film, mys, långfrulle och vänner. Min söndag innehåller mig själv och diverse artiklar av några smarta snubbar inom konflikforskning. Hade fina ambitioner att gå till bibblan, men det öppnar tydligen inte förrän tolv på söndagar. Så sängen fick duga som pluggverkstad.

Idag är det 23 januari. Tre år sen vi begav oss iväg på vår första resa, där Jullan och äventyr väntade på mig, Erica och Sanna. Inte tänkt på den resan på länge. Måste nog kolla lite bilder. Här får ni en.

 

 

Jag vaknade utsövd idag, drog upp rullgardinen, förväntade mig regn, slask eller kanske till och med snö. Och vad får jag se? Solen! :D Är solen framme kan ju dagen inte gå fel tycker man. Och än så länge är den bra. Har helgplaner som inte är helt fel, en Hemsedaltripp att se fram emot och massa annat, hade dock en sjukt dålig föreläsning. Men vad gör väl det?

Är vad jag har haft den här helgen. I fredags efter seminariet shoppade jag upp pengar jag inte har för att sedan äta middag med tjejerna och somna i soffan.

Gårdagskvällen var hur bra som helst. Restaurangbesök med fina vänner, god mat och gott vin. Jag är nöjd.

Idag har jag myst, tränat och sedan myst ännu mer med Sofie och Solsidan, klockren serie!

Om Obama fick fredspriset för att han sagt att han vill ha fred i Afghanistan, betyder det då att jag och Amanda efter att ha löst Västsaharakonflikten kommer få det nästa år? Är det någon som vet det? För jag vill ju hinna öva på mitt tal och så menar jag.

Det där med krig och fred är sjukt mer invecklat än vad jag alltid trott. Efter mitt senaste halvår på Peace and development börjar jag sakteliga bli lite rädd för alla maktgalna människor därute. Bara kolla på Gbagbo som vägrar lämna presidentposten i Elfenbenskusten, även om hans motståndare vann valet och röstats in som ny president. Han är som en tjurig unge som vägrar dela med sig av sin kaka. Och så är det på många ställen. Människor i konflikter som vägrar kompromissa. Hur löser man det?

Idag begav sig jag, mami och papi ut i snöstormen för att införskaffa mig en kamera då min förra vapendragare dog tidigt i höstas. Jag hittade en riktig goding på Mediamarkt där jag också köpte en sodastream. Min lycka är total.

Vem sa att man inte kan köpa lycka för pengar?

På tal om lycka kom Linda hem igår. Hon har vart på en båt hur länge som helst nu och ikväll ska vi ses. Vi ska hela gänget till Sticky för att kolla på Not without grace. Och vad är en sticky-torsdag utan ett glas vin på Chez amis innan? Jo ingen sticky-torsdag. Så i ren nostalgianda ska vi dit först. Åh vad jag saknar gymnasiet. Bara för att jag gillar NWG ska ni också få lyssna på dom. Enjoy!